När man blandar science fiction med fantasy har man inte en ren genre. För en professionell författare är dessa två separata genrer. Jag märker att det numera finns en tendens att blanda ihop dem och sedan ursäkta resultatet genom att kalla det ”fantasifull skönlitteratur”. Faktiskt går de inte så bra ihop; science fiction måste, för att vara trovärdig, grundas på någon grad av rimlighet; fantasy ger en inga gränser alls. Att skriva science fiction kräver noggrannhet från författarens sida; att skriva fantasy är lika lätt som att promenera i parken. (I fantasy har en kille inget svärd i sin hand och bang!, plötsligt finns det ett magiskt svärd i hans hand.) Detta innebär inte att den är bättre än den andra. De är helt enkelt mycket olika genrer sett från en yrkesmässig synpunkt.

Men det finns mer att säga angående detta: science fiction, särskilt under dess guldålder, hade en uppgift. Jag kan naturligtvis inte tala för mina vänner från den perioden. Men från Campbell och från diskussionerna med andra författare från den tiden, fick man ett mycket bestämt intryck att de jobbade hårt med att slå på trumman för att få ut människan i rymden.

Vid början av den perioden betraktades science fiction som ett slags förfärligt styvbarn inom den litterära världen. Men det värsta var att vetenskapen som sådan inte fick den uppmärksamhet, de bidrag eller regeringsanslag som den borde ha fått. Det måste finnas ett mycket stort intresse och efterfrågan från allmänheten, innan politikerna pungar ut med de pengar som är nödvändiga för att verkligen få saker att hända inom ett visst område.

Campbells stall av författare var en ganska berömd samling. De inkluderade några av de absolut främsta namnen. De förbättrade genrens litterära kvalitet. Och de startade det som blev till ett oerhört uppsving för denna genre.

Ett år eller så efter det att guldåldern hade börjat, kommer jag ihåg att jag gick in på den vetenskapliga avdelningen vid ett större universitet. Jag behövde vissa uppgifter om cytologi för min egen seriösa forskning. Jag fick ett vänligt mottagande och fick referenslitteraturen, när jag upptäckte att rummet gradvis höll på att fyllas. Men inte med studeranden utan med professorer och dekaner. Det hade viskats runtom på kontoren vem som var på biologiavdelningen, och innan jag visste ordet av skakade jag en massa händer som sträcktes fram nedanför glada ansikten. Och vad ville de veta: Jo, vad jag tyckte om den eller den berättelsen? Och hade jag träffat den eller den författaren nyligen? Och hur var det med Campbell?

De hade sin litteratur! Science fiction!

Och de var stolta över det!

Under en tid, före och efter andra världskriget, umgicks jag ganska mycket med den nya eran av forskare, grabbarna som byggde bomben, och som började få kläm på det där med raketer. De var alla science fiction-fantaster. Och många av de ivrigaste forskarna vid den tiden skrev också science fiction vid sidan om.

År 1945 deltog jag i ett möte med gamla vetenskapsmän och science fiction-vänner. Mötet ägde rum hemma hos min käre vän, den oförliknelige Bob Heinlein. Och vet ni vad som fanns på deras dagordning? Hur man skulle få människan tillräckligt snabbt ut i rymden så att hennes uppmärksamhet skulle avledas från ytterligare krig på jorden. Och de var killarna som hade regeringens öra och befogenhet att göra det! Vi håller på att lyckas med det. Vetenskapsmännen fick människan ut i rymden, och de till och med samarbetade ett tag med ryssarna.

Man kan inte fortsätta att leva ett naivt liv och tro att allting sker av en slump, att händelser helt enkelt följer på händelser, att det finns en naturlig tingens ordning och att allt kommer att falla på plats på något sätt. Det är inte vetenskap. Det är ödet, kismet, och så är vi tillbaka i fantasyvärlden. Nej, saker och ting planeras faktiskt. Science fictions guldålder, som började med Campbell och Astounding Science Fiction vann tillräckligt med intresse hos allmänheten och fick en tillräckligt stor läsekrets för att hjälpa till att skicka människan ut i rymden. Idag hör man framstående vetenskapsmän tala om hur vi brukade diskutera när vi träffades för så länge sedan.

Campbell gjorde vad han föresatt sig att göra. Så länge han hade sin första fru och andra runt omkring sig som påminde honom om att vetenskap var till för människor, att det inte tjänade någonting till att bara skicka ut maskiner för maskinernas skull, att det inte var någon mening med att ge sig ut i rymden, såvida inte uppdraget också hade något att göra med människor, fortsatte han att vara framgångsrik. Han var nämligen en mycket genialisk man och en utmärkt och mycket tålmodig redaktör. Efter det att han förlorade sin första fru, Doña, år 1949 – hon gifte sig med George O. Smith – och när han inte längre hade ett bollplank som fick honom att fortsätta ha människor med i berättelserna, och när han inte längre hade sitt gamla ursprungliga författargäng omkring sig, lät han sin tidning försämras, och när den slutligen gavs namnet Analog, var hans storhetstid över. Men guldåldern hade sparkat igång allt så att det kommit upp i högvarv. Så Campbell vann, när allt kommer omkring.

När jag började skriva denna roman, ville jag skriva ren science fiction. Och inte i den gamla traditionen. Skrivregler och stilar har förändrats, så jag var tvungen att uppdatera mig själv och modernisera mina olika stilar och mönster. För att visa att science fiction inte är science fiction på grund av en viss typ av handling, innehåller denna roman praktiskt taget varje typ av berättelse som finns – detektiv, spion, äventyr, vilda västern, kärlek, luftkrig, allt man kan tänka sig. Allt utom fantasy; den innehåller inget av det. Termen ”vetenskap” inkluderar också ekonomi, sociologi och medicin där dessa har att göra med materiella ting. Så de finns här också.

När man skriver för tidskrifter, tvingar redaktörerna (på grund av tidskriftsformatet) en att skriva i exakta längder. Jag kunde alltid göra det – det är en slags förmåga. Men den här gången bestämde jag mig för att inte utelämna något och bara låta det rulla på, bara tempot höll i sig. Så jag har kanske skrivit den största sf-romanen någonsin i fråga om längd. Experterna – och det finns mängder av sådana som kan göra det – kan verifiera huruvida det är så.

Några av mina läsare kanske undrar över att jag inte inkluderar mina egna seriösa ämnen i denna bok. Jag hade inte föresatt mig att hålla dem ute ur detta. Det var bara det att jag satte på mig min hatt som professionell författare. Jag ville heller inte ge någon uppfattningen att jag gjorde ett PR-jobb för mina andra seriösa arbeten.

Det finns de som kommer att titta på den här boken och säga: ”Vad var det jag sa? Vi sa ju att han bara är en science fiction-författare!” Tja, som en av de författare som hjälpte till att med starta människan mot stjärnorna, är jag väldigt stolt över att också vara känd som science fiction-författare. Vi har satelliter där ute, människan har gått på månen, man har sonder som flyger till planeterna, eller hur? Någon var tvungen att drömma drömmen, och en hel del personer såsom de stora författarna under guldåldern och deras efterföljare, blev tvungna att få en väldig massa människor intresserade, för att förverkliga den.

Jag hoppas du gillar den här romanen. Det är den enda jag någonsin skrev bara för att roa mig själv. Den firar också mitt guldbröllop med musan. Femtio år som professionell författare – 1930–1980.

Och som ett gammalt proffs försäkrar jag er att det är ren science fiction. Ingen fantasy. Helt enligt genren. Vetenskap är till för människor. Och samma sak är det med science fiction.

Redo?

Håll i er.

Nu bär det av!

– L. Ron Hubbard, oktober 1980